Krossade krukor
Vilken fet rubrik måste jag säga haha. Jag har alltså, tillsammans med min grymma konfagrupp börjat denna dag med att måla krukor. Kändes väldigt oklart när dem ställde fram färger och liknade. Vi fick alltså börja med att måla insidan. Tanken var att vi skulle få fram en bild på hur vi ser oss själva. Ganska komplicerat att måla insidan av en kruka men det fungerade faktiskt. Därefter målade vi utsidan på det sätt vi trodde att andra uppfattade oss. Mycket lättare. Då hade vi fortfarade inte fått någon förklaring på varför vi skulle göra detta.
Efter lunch, då färgen torkat gick vi ut utomhus och slängde krukorna i marken så att dem gick sönder. Kändes lite halv konstigt då i alla fall jag verkligen försökt fått krukan att se ut som ska ville. Därefter limmade vi ihop allt igen och ja, den var hålig och sprucken.
Precis som det kan bli om man "blir förstörd". När något händer som verkligen får en att gå sönder, det kan vara massa olika saker, är det lätt att känna sig som en förstörd jävla kruka. Om man orkar ta tag i det som hänt och ta sig förbi det, med sina kompisar som stöd, blir man hel igen. Dock är det klart att man kan ha gamla ärr kvar. Men man blir hel.
Helt ärligt var det en väldigt bra grej att göra. Dels för att man fick tänka på ens egna personligheter och hur andra uppfattar en och dels för att man då förstår att det är okej att verkligen bryta ihop. Det är inte omöjligt att ta sig därifrån.
Lyckades tyvärr inte ta någon bild på min kruka men hittade ett bra citat.
Kram:*
/Hanna